frilansskribent | utbildare
Hej läsare!
Jag har beslutat att flytta min blogg till min egen domän eftersom jag gärna vill att bloggen också ska fungera som en hemsida för min verksamhet. Jag har tagit med mig de flesta länkarna men däremot inte alla inlägg. Jag kommer att fortsätta skriva om somligt av det som den här bloggen berört, men också en hel del om det jag arbetar med.
Så välkommen att besöka mig på www.zoulmedia.com!
Nils
Maj är lika med vår. Så har det alltid varit för mig. Den 12 maj för fem år sedan dog pappa och maj förvandlades i min värld till en månad med en helt annan betydelse; en månad för eftertanke och minnen. Och det är lite underligt, ibland kan det gå ganska lång tid utan att jag alls tänker på pappa, men när maj kommer blir han tydlig för mig igen. Som om han ropade efter mig, som om han behövde mig.
Jag tror att det var så det var, han behövde mig mer än jag behövde honom. Redan när mina föräldrar skilde sig i en tid då bara tanken på att en pappa kunde ha vårdnaden om sina barn var omöjlig, såg han ändå till att det blev han som fick vårdnaden. Och det var just mig han ville ha med sig, inte min treåriga syster. Hon kunde bo hos mamma.
Inte heller drog han sig för att försöka få diverse läkare och psykologer att ställa en diagnos på min mamma: att hon var galen. Vilket hon inte alls var, hon var bara naturvetenskapligt och litterärt intresserad. Läste naturvetenskapliga tidskrifter och skrev dikter. Dock helt obegripliga saker för min pappa.
Så när jag var fyra år gammal flyttade vi, pappa och jag. Jag minns inte mycket från den tiden, men jag är ganska säker på att jag gömde saknaden efter mamma och syster någonstans. De gånger vi skulle träffas ville jag inte följa med för jag skulle inte vilja åka därifrån sedan. Jag tog till det knep jag kunde och fick ont i magen. Fast när jag tänker på det nu så kanske det verkligen var så att jag fick ont i magen då jag visste att jag skulle träffa mamma och min syster.
Pappa jobbade för det mesta som grovarbetare eller chaufför. Hans självsäkerhet var tillkämpad. Innerst inne var han tom och bar på stor rädsla för auktoriteter, människor med bildning och chefer. Han var en förorättad själ ända sedan barndomen, han hade blivit både lämnad, kränkt och måste ha varit ganska ensam som barn. Som vuxen upptäckte jag att han knappt vågade gå in på ett varuhus och köpa sig ett par handskar. ”Du kan väl fråga vad de kostar”, bad han mig. Han som under hela min barndom skröt om hur han hade ”tvålat till” förmän och fackliga företrädare. ”Mig kan de inte köra med!” hävdade han.
Det var naturligtvis lögn. Det märkte jag när jag ibland fick följa med till jobbet. Han var ängslig och gjorde inget väsen av sig. Ibland tyckte jag, men jag kan ha haft fel, till och med att han bugade för förmännen när de bad honom om något.
Men hemma skrävlade han. Dock inte när jag bad om hjälp med läxorna. Det var en okänd värld för honom som han inte vågade närma sig. Istället tystnade han och sa att han skulle se på nyheterna. Han gick aldrig på ett föräldramöte. En gång när jag var nio eller så, hälsade jag från min lärare att det var viktigt att han gick. Då sa han att han skulle gå. Så jag smög efter bara för att se hur han vände en bit därifrån. Då sprang jag hem före. Men det tog flera timmar innan han kom. Han sa ingenting om saken.
Det är sådant jag tänker på när jag tänker på pappa. När jag läste Åsa Lindeborgs Mig äger ingen kände jag igen mycket. Min pappa var av en liknande sort fast utan spriten. Där hade han en slags självbevarelsedrift för jag tror att han förstod att han inte skulle kunna handskas med den. Fast en gång bar grannarna ner honom medvetslös och lade honom på soffan. De gick utan att säga ett ord. Jag trodde han var död och sprang så långt bort jag bara kunde. Vilket innebar en park och en buske. Där satte jag mig och undrade vad jag skulle ta mig till. För mig var det i den stunden bara mörker.
Jag önskar att vi hade kunnat prata som vuxna, men det hände aldrig. Jag flyttade hemifrån så snart jag kunde och hade turen att få en lägenhet på Folkungagatan i samma kvarter som Kapsylen. En lägenhet som pappa fixade utan att jag egentligen vet hur. Jag är säker på att pappa kände sig ensam efter det. Åren gick och vi träffades men pratade aldrig. Han blev argare och argare. Han förhörde sig aldrig om vad jag gjorde. Sa jag bara att jag jobbade så var han nöjd. Vad det var jag jobbade med eller var spelade ingen som helst roll.
Han ställde inga frågor eftersom han inte visste vad han skulle fråga. Det mesta utanför hans egen snäva tillvaro skapade en rädsla hos honom. Men för att ändå hålla skenet upp gick han till någon begagnatnasare och köpte tavlor som då kallades hötorgskonst men som han hävdade var skapade av Rembrant. ”Rena investeringen”, sa han.
Ju äldre jag blev ju ledsnare blev jag för hans skull. En dag köpte han ett hus i Fågelsjö. En ”herrgård” kallade han det. I själva verket var det en sorts friggebod. Det var en stor sak för honom. Men en dag åkte han åt fel håll och polisen hittade honom i Gränna efter ett tips om en ”förvirrad och trött chaufför” från personalen på en bensinmack. Han satt och sov i bilen på en rastplats. Sedan rök körkortet och diagnosen löd: senildemens.
Från den dagen gick det bara utför. Hans liv försvann, han försvann själv också. Glömde äta. Hittade en bil som liknade en han hade haft och blev tagen av polisen när han försökte få upp dörren. Han började ringa hem till mig tidigt på morgnarna och anklaga mig för stölder av olika slag. ”Jävla tjuvpack”, skrek han. ”Jag vet att du har min plånbok.” En dag åkte jag dit och fann plånboken i ett skåp där han hade låst in den.
Nästa steg blev hemmet för senildementa. Det gjorde honom bättre under en period. Men han kunde inte förmå sig att trivas bland alla dessa vålnader som vandrade omkring i korridorerna. Men efter hans död fick jag veta att han deltagit i en tangokurs där han charmade alla sköterskorna genom att berätta om sina eskapader i Argentina och alla kvinnor han förfört. Utomlands hade han aldrig varit så vitt jag visste. Men kvinnotycke hade han. Fast när de lärde känna hans kvinnoförakt försvann de snabbare än kvickt. Jag hade sett det många gånger.
Pappa dog framför teven i sällskapsrummet på hemmet för senildementa vid elvatiden på dagen. Det pågick en amerikans dussinserie och jag föreställer mig han och hans medpatienter där framför teven med gapande fiskmunnar och blicken mot teverutan. Vem vet vad de förstod av allt det där? Att sluta sitt liv så.
Sköterskan berättade att han spydde upp litervis med blod innan han slutligen föll ned i pölen på golvet. Själv stod jag framför en klätterställning i en park med en av mina söner i handen när de ringde. Pappa var ännu inte död. Ambulans var tillkallad. En kvart senare ringde de igen. Nu var pappas liv definitivt över.
Jag tänker på allt det där ibland. Att jag blev arg då. Att jag förbannade honom för att han dog ifrån mig. För att han inte hunnit lära känna sina barnbarn. För att vi aldrig berättat för varandra om varandras drömmar, liv och tankar. Han var faktiskt ingen vidare pappa, men han var min pappa. Jag tror att jag blev arg för att vi inte pratade med varandra, för att vi aldrig var riktigt nära. Kanske för att han behövde mig mer än jag behövde honom. Han var en ensam, rädd, arg och bitter människa. Men det säger jag inte till mina barn. Istället berättar jag om när jag fick boxa på hans stora mage eller när han tog mig till Dalaröbadet för att bada. För även om det inte var ofta fick jag då vara hans son på riktigt.
Kanske måste jag någon gång skriva en bok om honom, om inte annat för mina barns skull.
I En berättelse om kärlek och mörker berättar Amos Oz om sin pappa som inte stod ut med tystnad. Närhelst en tystnad uppstod måste han fylla den med ett skämt, en mindre föreläsning, kanske en sång eller rent av pladder.
Som förälder har jag också fått anledning att tänka på saken. Pladdrar jag helt enkelt för mycket? Tål jag inte tystnad tillsammans med barnen? Jag är inte så säker. Kanske tolkar jag alltför ofta tystnaden fel. Jag får för mig att tystnaden har med min bristande närvaro eller omtanke att göra. Därför bryter jag tystnaden med onödigheter. Vad gör du? frågar jag trots att jag ser. Är allt bra? undrar jag fastän jag vet. Ska vi göra nåt? föreslår jag fastän mina barn är fullt upptagna med annat.
Kort sagt: jag pratar ibland för pratandets skull. Jag vill förmodligen fylla tystnaden. Så kanske finns det anledning att reflektera över att tystnaden inte räcker som kommunikation. För det händer att jag ibland förlorar ett sådant perspektiv. Då märker jag inte ens att barnen ser förvånade eller rent av irriterade ut när jag klampar in i tystnaden. Ibland talar de verkligen också om för mig att de vill vara ifred.
Så varför allt detta prat? Jag tror att många barn verkligen behöver tystnaden som tillflykt från andra bullriga miljöer i sin tillvaro. Jag tror de behöver tystnaden för att hitta sig själv och jag tror barn behöver en vit fläck på kartan några gånger under dagen. Stunder då de inte vill eller behöver bli nådda och är ensamma med sig själva.
Det är bara jag som behöver lära mig att samtalet liksom pågår trots tystnaden. Att vara tillsammans är bra nog.
I DN kunde man i söndags läsa en ledare som kritiserar vänsterpartiets informationstidning om EU. Det är förstås inget fel att kritisera eller komma med invändningar, men frågan är var gränsen för osaklighet går.
Enligt mitt sätt att se på saken har den så kallade ledarskribenten Malin Siwe passerat gränsen med hästlängder, inte bara för att det märks att hon är mer ilsken än en rabiessmittad hund utan därför att hon kritiserar Hanna Löfqvist bröst och klädsel på ett så kränkande sätt att det måste vara något slags rekord i pladder, osaklighet och sexism. Det är faktiskt rent obehagligt att läsa.
Jag som trodde att ledarskribenter fick jobbet bland annat just på grund av sin förmåga att nyansera, argumentera och skriva bra. Malin Siwe har med tydlighet visat att så inte är fallet. Så hur kommer det sig då att hon ändå skriver ledare? Hur kommer det sig att man överhuvud taget publicerar en sådan usel text? Någon som vet?
Isobell skriver om detta på sin blogg.
Hanna Löfqvist kommenterar själv på sin blogg.
Och själv är jag glad att DN-prenumerationen är avslutad.
Många har tydligen reagerat, här skriver Mymlan.
Så här i kristider då folk drar ner på sitt golfande och greenen på din lokala golfklubb ligger öde finns det ändå vissa klubbar som visar vägen mot nya och levande marknader. Ta min pappa till exempel, en presumtiv kund och golfare. Han fick i går ett brev med erbjudande om årslångt medlemskap i Ljusdals Golfklubb till kraftigt reducerat pris och tror jag, även rabatter på golfutrustning.
Jag väljer att se klubbens satsning som ett bevis på entreprenörsanda och en viss blick för nya marknader. Att erbjuda personer som har varit döda i fem år ett medlemskap i golfklubben är utan tvekan ett innovativt grepp – det är ju en i det närmaste omättlig marknad som ingalunda är så död som man kan tro.
Så min fråga blir, får man ta golfbagen med sig upp i himlen? Fråga på din lokala golfklubb om du är osäker.
Alla småbarnsföräldrar har upplevt sömnlösa nätter och trötthet. Somliga mer, andra mindre. Hur vi reagerar på trötthet är ju också individuellt. Men trötthet och vaknätter är i alla fall en del av småbarnslivet. Barnen vill ofta inte sova när föräldrarna vill att de ska sova. Om barnet dessutom inte vill sova om nätterna blir det extra tungt för föräldrarna.
Så vad göra? Somliga söker metoder, men min erfarenhet av metoder är att de sannerligen inte passar alla eftersom de tycks utgå från att alla barn reagerar likadant. Många av alla dessa varianter har dessutom inslag av kränkningar eller tvång. Femminutersmetoden är ett exempel.
Nu efter att spädbarnstiden är över för min del inser jag att det för mig bara finns en enda ”metod” att ta sig igenom den ”sömnlösa tiden”, nämligen att ta tag i sig själv och börja gilla läget. Okej, jag kan förstå att man längtar efter sömn när man inte får någon, men för mig handlade frustrationen inte så mycket om att barnen inte sov, snarare handlade det om mina förväntningar.
Ett grundläggande misstag var att jag försökte planera mina dagar under föräldraledigheten så att jag skulle få tid att göra saker. Under eftermiddagens sovstund skulle jag antingen städa, diska eller något annat som behövdes göras eller så skulle jag arbeta med något projekt. Det blev ju nästan aldrig som jag tänkte. Men innan jag hade vett nog att inse att dagarna blev som de blev och att det bästa jag kunde göra var att följa barnens rytm så var det faktiskt en källa till frustration då barnen inte ville sova. Det i sin tur kunde ha blivit upprinnelsen till onda cirklar där barnen blev ett hinder för min planering. Med en sådan inställning är man ingen vidare pappa.
Allting blev lättare när jag på allvar kunde säga till mig själv att barn är som de är och jag behöver faktiskt inte förvänta mig att dagarna ska bli på det sätt som jag föreställer mig. Det blev kanske inte mer sömn, men det blev mindre frustration, mindre stress, mindre irritation och ett lugnare liv. Och konstigt nog, när den inställningen rotat sig blev det enklare att få barnen att sova. Kanske märkte de av min lite mer avslappnade inställning till saken, vad vet jag?
P.S
Lars H Gustavsson skriver på sin blogg om en ny metod att få barn att sova. Metoden som kallas ”tryckpressmetoden” (bara det!) dömer han ut. Nu har jag inte sett själva filmen som han diskuterar. Men är det någon jag har förtroende för i sådana här sammanhang så är det just Lars H Gustavsson. Läs och begrunda hans inlägg.
Tillägg: här är också en artikel i Aftonbladet som behandlar ämnet.
Om man som jag är förälder och håller en föreläsning om ledarskap, vilket jag gjorde i helgen, så blir det tydligt hur mycket man lär av sina barn. Att leva med barn är bland mycket annat rena ledarskapsutbildningen. Inte minst för att barnen tvingar mig att ta ställning till vem jag vill vara i förhållande till dem. En auktoritär ordergivare, en kontrollant, en låt-gå-förälder eller en demokratisk ledare som lotsar sina barn fram i tillvaron med hjälp av empati, vettiga kompromisser och tillit till barnen.
Ibland tror jag just att det sista är det allra viktigaste. Ändå vet jag att jag gör fel ibland. Jag ber exempelvis mina barn att tvätta händerna före maten och frågar ibland ändå om de har gjort det när vi sätter oss vid bordet. Inte bra, pappa!
Jag har mött chefer som också gör så där. Det är naturligtvis förödande för arbetsplatsklimatet och kreativiteten om chefen inte har tillit till sina medarbetare. Det föder osäkerhet och misstro och minskar tilltron till den egna förmågan hos personalen. Trivsel och känsla av att vara behövd är dessutom faktorer som utvecklar människorna på en arbetsplats. Precis som det utvecklar barnen hemma.
Så kanske borde ledare och chefer i arbetslivets olika sektorer reflektera oftare över hur de är som föräldrar och på så sätt vinna nya kunskaper om hur deras chef- eller ledarroll bör se ut. Men vem vet, det kanske de redan gör!
Kommenterat och sagt