Föräldraledighet – att lära för karriären

Många män verkar tro att föräldraledigheten ska ha en menlig inverkan på arbetslivet och karriären. Av de kanske sju- eller åttahundra pappor jag har träffat i pappagrupper anger de som är tveksamma till föräldraledighet att de inte tror att någon annan kan utföra deras arbetsuppgifter eller att jobbet har en sådan karaktär att de skulle halka efter så mycket i kunskap att det skulle vara svårt att sedan komma tillbaka till sina vanliga uppgifter.

Det underliga är att papporna sällan eller aldrig reflekterar över hur föräldraledigheten kan utveckla dem både som människor och i karriären. Vill man verkligen hårddra diskussionen kan man nästan påstå att barnen blir ett problem redan genom sin existens eftersom man anser sig inte ha tid att ta hand om dem då man förlorar karriärmässigt på det.

Det är ju förstås ett helt felaktigt tänk. Att ta ut en rejäl föräldraledighet, att ha totalansvaret för sitt barn under en längre tid och över huvud taget att tillbringa mycket tid med sina barn, ger betydande insikter om såväl egna kvaliteter och brister som konflikthantering, tålamod, ens förmåga att hålla många uppgifter igång samtidigt och att vara effektiv med det som måste göras. Allt sådant som vi sedan har nytta av i arbetslivet.

Jag vet en pappa som hävdar att han som chef lärde sig konflikthantering på ett mycket konkret sätt: innan föräldraledigheten drogs han med i konflikterna, blev en del av dem och hade svårare att tygla sig. Efter föräldraledigheten kände han att han hade lärt sig att inte låta sig dras med för mycket i känslostormar utan istället avvakta och lugn hävda sin ståndpunkt. Han tyckte också att han hade blivit bättre på att ”läsa av” de anställda. Att det sedan också gav en större förståelse för medarbetarna när det gällde sådana saker som att vara hemma med sjukt barn och andra föräldrarelaterade problem på arbetsplatsen var förstås också positivt.

Egentligen har jag många exempel, men det som jag tror har blivit min egen huvudsakliga insikt från såväl föräldraledigheten som ett flitigt umgänge med mina barn, är betydelsen av balans i livet och en möjlighet att lära sig att i högre grad lära sig leva i nuet. Jag tror det har att göra med de prioriteringar man tvingas till att göra i livet med barn. Till en början kan det kännas frustrerande att tvingas välja bort eller göra mindre av något som man förut hävdade var viktigt. Nu känns det istället som att jag  funnit en balans  som jag inte hade förut. Jag har visserligen inte de där oceanerna av tid för mig själv som jag hade innan barnen, men det jag tar mig för gör jag med hela hjärtat och väldigt koncentrerat. Alltså: själva begränsningen gör mig effektiv och fokuserad.

Och sist tror jag att ett flitigt umgänge med barnen också har lärt mig lyssnandets och seendets konst lite bättre. För det har med barnen blivit tydligt att de ibland säger ett men egentligen menar ett annat. För mig som förälder har det verkligen blivit en fråga om att också höra vad som uttrycks mellan raderna och vad de inte säger för att lista ut vad det egentliga behovet är. Och det om något tror jag är en förmåga som man också har mycket nytta av i sin roll som chef, medarbetare eller egen företagare.

Blåbärsmaskinen

Slas författarskap här hängt med mig länge – jag har kanske inte läst allt men troligtvis har jag tagit mig igenom lejonparten av hans författarskap. Det är lönlöst att ens försöka räkna upp några favoriter i den digra produktionen. Men var jag ändå tvungen kanske det skulle bli ”Om vänskap funnes”, fast jag är inte säker.

Så kommer nu sonen Nils Claesson och skriver en berättelse om sin uppväxt med en alkohol- och tablettmissbrukande far i ”Blåbärsmaskinen”. Det råder ingen tvekan om vad författaren vill, ändå verkar det som om många inte riktigt tror honom. De verkar vara positiva till boken men pekar på stilistiska brister, andra verkar inte riktigt vilja tro Nils Claesson.

Mats Gellerfelt skriver fint om ”Blåbärsmaskinen” men frågar sig: är detta verkligen sanningen om Stig Claesson? Svaret? Nej, det tror inte Gellerfelt, trots att det är sonen som skriver är det bara en sanning om Slas. Visst är det en sanning om Slas, men är det inte sann för den skull?

Per Planhammar i GP skriver: ”ibland tenderar bitterheten att passera gränsen för det rättmätiga…” Det är en starkt överdriven formulering. Vem bestämmer var gränsen går för rättmätig bitterhet? Dessutom håller jag inte med om att boken är bitter. Den präglas däremot av en stor sorg över en far som sällan förmådde att vara far. Jag vill inte kalla Nils Claesson bitter, istället vill jag kalla honom modig och stark, för i det här fallet vänder han inte bara tillbaka till sitt eget förflutna utan han klär också av en person som på ett speciellt sätt har en plats i många svenskars hjärtan genom sina berättelser och sin konst.

Själv läser jag boken med en djup känsla av sympati för Nils Claesson. Det må vara en sons subjektiva sanning, men det är hans sanning. Det är lätt att förstå att Nils Claesson ville skriva den här boken, det är lätt att förstå hans barndoms frustration och svårigheter som förmodligen också förvärrats av att fadern i det närmaste varit ett nationalhelgon och som sådan nästan oantastlig.

Jag blev uppriktigt rörd och ledsen av ”Blåbärsmaskinen”. Och ärligt talat behöver jag smälta boken innan jag ens kan läsa en rad av Stig Claesson igen. Kanske beror det på att jag har gjort en liknande resa, fast med en pappa som var lastbilschaufför. Så jag riskerade aldrig att stöta på porträttbilder på de mest oväntade platser eller tidningsartiklar som upphöjde min far till hjälte. Så vore jag Nils Claesson skulle jag nog känna mig lite småförbannad på folk som kallar mig bitter eller ifrågasätter min sanning. För att inte tala om hur sur jag skulle bli på journalister som envisas med att fråga mig om jag hade en bra relation till min far efter att ha läst min bok. Läs boken som ser ni att det var en komplicerad relation som i varje fall inte går att beskriva som bra. Jag kan inte svara för Nils Claesson, men barn och ungdomar som är i en sådan situation älskar ju oftast det de kan hos sin förälder, även om det mesta är uselt.

Men sådana frågor, viljan att trots allt försöka få svar som kan ta Stig Claesson tillbaka till sin position som mysgubbe är kanske bara ett mått på vilken status Slas alltjämt har i kultursverige. Innerst inne vill vi väl inte se det Nils Claesson har sett. För var gör vi då av den folkkäre författaren och konstnären?

Och förresten, all skönlitteratur är väl, när man tänker på saken, ett uttryck för just författarens egen sanning. Vad är det annars för mening med att alls skriva? Vad är det för mening med att ge sin bild av en tillvaro, en tid och sin far? Fråga den som vet. Jag tycker Nils Claesson har skrivet en fantastisk bok – om än sorglig.

Moderaterna öppnar för ett mer jämställt föräldraskap

Moderaterna har insett att jämställdhetsbonus och förbättring av ersättningsnivåer i föräldraförsäkringen inte har fått männen att vara hemma med sina barn. Därför vill moderaterna nu diskutera utökad kvotering av föräldraförsäkringen. Det är ett av resultaten av en delrapport från politikutvecklingsgruppen inom Moderaterna.

Föräldraförsäkringen har stor betydelse för det jämställda föräldraskapet, men männen tar fortfarande bara ut en femtedel av det totala antalet dagar. Det har således inte hjälpt med varken jämställdhetsbonus och bättre ersättningsnivåer, det tycks den moderata arbetsgruppen har insett.

Ett av alla förslag i delrapporten är att jämställdhetsbonusen, till skillnad från nu också ska omfatta uttag av så kallade vab-dagar. SVD skriver att papporna endast tar ut 31 procent av vab-dagarna. Om den nuvarande formen för föräldraförsäkringen  visar sig vara otillräcklig även efter utvärdering kan arbetsgruppen tänka sig att öppna för ytterligare kvotering av föräldradagarna.

I rapporten fastslår man också att ”arbetsliv och familj hänger i allra högsta grad ihop och vi fortsätter vårt arbete för att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden och kvinnors ekonomiska situation.” Det är förstås bra så långt, men kanske måste man också se över hur männen har det i arbetslivet och vilka möjligheter de faktiskt har att ta ut föräldradagar. För jag har en känsla av att det många arbetsplatser inte alls är så accepterat och självklart som vi kanske tror.

Men även om denna arbetsgrupp tycker att föräldraförsäkringen som den ser ut i dag först måste utvärderas så är det helt klart att Moderaterna här både gör en kursändring och ägnar sig åt en viss självkritik.

Hur det blir i praktiken återstår väl att se.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2358841.svd

http://www.moderat.se/web/Forslag_pa_moderat_politik_for_jamstallt_foraldraskap.aspx

Om pappor

Papporna ökar sitt uttag av föräldraledighet, det är sant. Men det går i snigelfart och under sista året har ökningen nästan avstannat. I TCOs pappaindex som bygger på Försäkringskassans statistik har pappornas andel av det totala antalet föräldradagar ökat stadigt även om det är långt kvar innan män och kvinnor delar lika – idag tar männen ut cirka 20 procent av föräldradagarna.

Papporna har länge stått i fokus för debatten om föräldradagarna. Ofta mynnar det ut i diskussioner om bättre ersättningsnivåer eller argument om vad hemmavaron med barnet kan innebära för deras relation. Allt i syfte att förmå männen att göra vad kvinnorna alltid har gjort – ägna barnet tid under småbarnsåren.

Återstår det då bara att lagstifta så att papporna måste stanna hemma?

Av de 800-900 nyblivna pappor jag har träffat i mitt arbete med pappagrupper svarar de flesta att de ska vara föräldralediga utan någon som helst tvekan. Vilket förstås är glädjande ända tills man förstår hur många av dessa pappor ser på saken: det blir några veckor i samband med semestern ”så att vi kan vara hemma båda två”, eller kanske någon månad ”då det är lugnt på jobbet”. Somliga tvekar eftersom få eller ingen kan ta över deras arbetsuppgifter, andra som driver eget tror att de kommer förlora kunder om de är borta alltför länge.

Få reflekterar över kvinnans valmöjligheter.

Samtidigt finns det en hel del män som vill ta ett större ansvar men som förvånande nog har lite, eller i värsta fall ingen kunskap alls om hur föräldraförsäkringen fungerar. Enligt Försäkringskassans egna undersökningar tror många, även mammor, att föräldraförsäkringens förmåner är förbehållna mamman. För att en pappa ska ta tillvara sina rättigheter måste han förstås känna till dem.

Andra anser att försörjningsbördan är deras nu när familjen har utökats. Något som ofta bottnar i antingen en traditionell uppfattning om pappans roll eller helt enkelt därför att kvinnan tjänar för lite och om han istället stannar hemma skulle det bli ett för stort avbräck i ekonomin.

Ändå tror jag att det också finns helt andra skäl till att många män inte stannar hemma under småbarnsåren, sådant som inte hörs i debatten. Det första skälet är ett slags utanförskap i tillvaron med små barn. Det börjar med föräldrautbildningen som generellt sett helt fokuserar på mamman. Pappan är i sammanhanget ett bihang, någon som ska stötta sin kvinna. Som om inte pappan har några funderingar kring det förestående livet med barn, som om han inte kan vara orolig för den kommande förlossningen, som om han med automatik känner sig helt hemma i sin nya papparoll.

Det är en myt att alla män som ska bli pappor enbart börjar tänka praktiskt, det finns massor av andra tankar hos en man som ska bli pappa eller nyligen har blivit det. Några funderar mycket på sin egen barndom medan andra funderar över om de kommer klara av det stora ansvar som ett barn innebär. Det finns de som tycker att de behöver vägledning i föräldraskapet medan somliga oroar sig för om barnet ska vara friskt eller inte.

Det andra skälet till männens frånvaro kan återfinnas i det allra tidigaste skedet av barnets liv, många pappor känner sig överflödiga i den starka symbiosen mellan mamma och barn. Inte sällan förvandlas han till serviceman. Han lagar mat, han städar och han försöker göra hemmet och tillvaron så bra som möjligt för mamman och barnet. Det är förstås bra, men var börjar hans egen relation till barnet?

Det är någonstans i den fasen som de traditionella könsrollerna börjar cementeras, för om mannen inte skapar någon egen relation till spädbarnet kan det hända att han börjar se sin roll och sitt engagemang för barn och familj på det traditionella sättet: han bygger om, han tvättar bilen, åker och storhandlar – allt för att han ska ha en för familjen meningsfull uppgift.

Därför brukar jag råda nyblivna pappor att ta plats och göra sina egna erfarenheter med barnet. Låt mamman vila eller göra något annat medan du tar barnet! Det är inte farligt att ett barn gråter, en pappa kan också trösta, en pappa kan också somna ett barn, en blöja som sitter snett kan visserligen få lite blöta konsekvenser, men det är ingen katastrof. Bry dig inte om alla som har åsikter om hur eller vad du gör med barnet! Det är vanligt att experterna runt omkring pappan ser honom som en okunnig i en traditionellt kvinnlig domän. Det skapar osäkerhetskänslor som är helt onödiga. Det viktiga är ju att etablera en relation.

Till sist finns det ytterligare en anledning till männens tvekan inför föräldraledigheten, det är omvärldens förväntningar: varenda pappa antas vara världens lyckligaste när barnet är fött. Tyvärr är det inte alltid så, kanske är det vanligare att man istället känner sig undrande, valhänt och lite svårmodig just för att man inte känner så mycket efter förlossningen. Man kan ha svårt att knyta an till barnet. Det är helt normalt och det är fler än man tror som går in i en pappadepression, men för många är det skrämmande eftersom de inte känner till att det är många som känner på samma sätt. Och med allt fokus på mamman innan förlossningen är det ingen som har talat om det för pappan.

Att kärleken uppstår kan man vara säker på, men man älskar inte ett barn för att det föds utan för att man vårdar och tar hand om det. Och papporna måste få och gripa chansen att ta en lika stor del av omsorgen av barnet som mamman.

Självklart blir det då viktigt att män som är på väg att bli eller som är nyblivna pappor får möjligheten att förbereda sig inför det nya livet med barn. Kort sagt: avdramatisera, förbered på det jobbiga och berätta om andras pappaerfarenheter. Gör livet med barn till en domän för både mamman och pappan.

Kanske kan vi börja med att inte göra männen till syndabockar i debatten om föräldraförsäkringen. Istället kan vi se pappan som en resurs därför att han har ett annat perspektiv än mamman. Eller som en barnsjuksköterska i Farsta sa till mig: ”De flesta männen har faktiskt åsikter om barnen, men många känner nog att de inte kan uttrycka det.” Det är säkert sant. För bara en sådan sak som att personalen på mödra- och barnavården också ställer frågor till männen skulle medverka till att papporna blev mer delaktiga i barnens tidiga liv.

Samtidigt kan man ju tycka att fler män borde ta sig i kragen och bestämma sig för vad som är viktig i livet. Eller som en nybliven pappa i en av mina pappagrupper uttryckte det: ”När man tänker närmare på saken, vad kan egentligen vara viktigare än mitt barn.” Kanske är det så man ska tänka när man börjar jämföra inkomster och värdera ansvaret på jobbet mot möjligheten att få umgås med sitt barn under en relativt kort men viktig period i barnets liv. Snart kommer det att vara för sent.