En så kallad ledare i DN

I DN kunde man i söndags läsa en ledare som kritiserar vänsterpartiets informationstidning om EU. Det är förstås inget fel att kritisera eller komma med invändningar, men frågan är var gränsen för osaklighet går.

Enligt mitt sätt att se på saken har den så kallade ledarskribenten Malin Siwe passerat gränsen med hästlängder, inte bara för att det märks att hon är mer ilsken än en rabiessmittad hund utan därför att hon kritiserar Hanna Löfqvist bröst och klädsel på ett så kränkande sätt att det måste vara något slags rekord i pladder, osaklighet och sexism. Det är faktiskt rent obehagligt att läsa.

Jag som trodde att ledarskribenter fick  jobbet bland annat just på grund av sin förmåga att nyansera, argumentera och skriva bra. Malin Siwe har med tydlighet visat att så inte är fallet. Så hur kommer det sig då att hon ändå skriver ledare? Hur kommer det sig att man överhuvud taget publicerar en sådan usel text? Någon som vet?

Isobell skriver om detta på sin blogg.

Hanna Löfqvist kommenterar själv på sin blogg.

Och själv är jag glad att DN-prenumerationen är avslutad.

Många har tydligen reagerat, här skriver Mymlan.

Disciplinperspektivet

Numera jobbar jag som frilansande skribent och utbildare. Men jag har en ganska lång erfarenhet av att jobba i skolvärlden. Jag har jobbat som lärare och på fritids och jag har varit elevassistent. På individuella programmet på Fogelströmska i Stockholm fick jag en pistol riktad mot mig. Det visade sig vara en attrapp, men ändå. Jag har fått hot om våld och slag från tolvåringar och blev faktiskt en gång också polisanmäld då jag konfiskerade ett brännbollsträ som en pojke tänkte slå i huvudet på en annan elev. Jag har också jobbat med elever som skolkat så mycket att den enda målsättningen kunde bli att de kom till skolan. Jag har alltså ofta jobbat med elever som har haft svåra problem socialt, kunskapsmässigt och själsligt. Barn och ungdomar vars liv av olika skäl gått över styr tidigt.

Ibland önskar jag att det var precis så enkelt som Jan Björklund menar: hårdare tag, utvisning och sanktioner och också i vissa fall förflyttning. Men tyvärr finns det inte en fiber i mig som kan gå med på att skriftliga varningar och avstängningar skulle hjälpa mot de svårigheter som många upplever i skolan. Det av två enkla skäl, utpekande av det slaget bara förstärker utanförskapet och jag tror i varje fall att ingen av de ”svåra” elever jag stött på ens skulle bry sig om det och det skulle definitivt inte leda till någon ”bot och bättring” som många verkar tro.

Tvärt om tror jag det istället blir rekyleffekter och skapar fler problem om skolan så tydligt tar avstånd från unga människor. Vad de behöver är stöd i sina liv.

Jag har förstås inget entydigt svar på hur man exakt ska handskas med problem som dessa, men jag tror att man måste börja i andra ändan av problemet och skapa en skola som är mindre konkurrensinriktad, har bättre arbetsmiljö och är en plats där elever kan känna sig hemma och trygga. För är det något jag har lärt mig då jag jobbat med barn och ungdomar som i skolan betraktas som busar och bråkstakar, är att det alltid finns en anledning som har sina rötter på en annan plats och utanför skoltid.

För när man tittar närmare på hur de unga som jag beskrev inledningsvis, verkligen har det så blir man faktiskt mörkrädd. Det är som om de åker motorvägen rakt in i kriminalitet och våld. Ingenting blir bättre av att också skolan vänder sargade ungdomar ryggen.

Föräldraledighet – att lära för karriären

Många män verkar tro att föräldraledigheten ska ha en menlig inverkan på arbetslivet och karriären. Av de kanske sju- eller åttahundra pappor jag har träffat i pappagrupper anger de som är tveksamma till föräldraledighet att de inte tror att någon annan kan utföra deras arbetsuppgifter eller att jobbet har en sådan karaktär att de skulle halka efter så mycket i kunskap att det skulle vara svårt att sedan komma tillbaka till sina vanliga uppgifter.

Det underliga är att papporna sällan eller aldrig reflekterar över hur föräldraledigheten kan utveckla dem både som människor och i karriären. Vill man verkligen hårddra diskussionen kan man nästan påstå att barnen blir ett problem redan genom sin existens eftersom man anser sig inte ha tid att ta hand om dem då man förlorar karriärmässigt på det.

Det är ju förstås ett helt felaktigt tänk. Att ta ut en rejäl föräldraledighet, att ha totalansvaret för sitt barn under en längre tid och över huvud taget att tillbringa mycket tid med sina barn, ger betydande insikter om såväl egna kvaliteter och brister som konflikthantering, tålamod, ens förmåga att hålla många uppgifter igång samtidigt och att vara effektiv med det som måste göras. Allt sådant som vi sedan har nytta av i arbetslivet.

Jag vet en pappa som hävdar att han som chef lärde sig konflikthantering på ett mycket konkret sätt: innan föräldraledigheten drogs han med i konflikterna, blev en del av dem och hade svårare att tygla sig. Efter föräldraledigheten kände han att han hade lärt sig att inte låta sig dras med för mycket i känslostormar utan istället avvakta och lugn hävda sin ståndpunkt. Han tyckte också att han hade blivit bättre på att ”läsa av” de anställda. Att det sedan också gav en större förståelse för medarbetarna när det gällde sådana saker som att vara hemma med sjukt barn och andra föräldrarelaterade problem på arbetsplatsen var förstås också positivt.

Egentligen har jag många exempel, men det som jag tror har blivit min egen huvudsakliga insikt från såväl föräldraledigheten som ett flitigt umgänge med mina barn, är betydelsen av balans i livet och en möjlighet att lära sig att i högre grad lära sig leva i nuet. Jag tror det har att göra med de prioriteringar man tvingas till att göra i livet med barn. Till en början kan det kännas frustrerande att tvingas välja bort eller göra mindre av något som man förut hävdade var viktigt. Nu känns det istället som att jag  funnit en balans  som jag inte hade förut. Jag har visserligen inte de där oceanerna av tid för mig själv som jag hade innan barnen, men det jag tar mig för gör jag med hela hjärtat och väldigt koncentrerat. Alltså: själva begränsningen gör mig effektiv och fokuserad.

Och sist tror jag att ett flitigt umgänge med barnen också har lärt mig lyssnandets och seendets konst lite bättre. För det har med barnen blivit tydligt att de ibland säger ett men egentligen menar ett annat. För mig som förälder har det verkligen blivit en fråga om att också höra vad som uttrycks mellan raderna och vad de inte säger för att lista ut vad det egentliga behovet är. Och det om något tror jag är en förmåga som man också har mycket nytta av i sin roll som chef, medarbetare eller egen företagare.

Fattig på skoj

Det finns somligt som man inte förstår. Men bara för att jag inte förstår så behöver det ju inte vara dåligt.

En sak jag inte förstår är Aftonbladets Fattigbloggen. Den går ut på att en reporter helt enkelt lever på socialbidrag under en månad och sedan rapporterar om hur det är. Johan Croneman har gått i taket och fått svar på tal av Aftonbladets Jan Helin. Croneman tycker att det är sagojournalistik medan Helin givetvis försvarar idén.

Givetvis är det bra att det skrivs om den nya fattigdomen som i hög grad breder ut sig men som ändå är ganska osynlig. Ju mer som skrivs desto bättre.

Nej, min invändning gäller nog snarare att en journalist ikläder sig rollen som fattig och beskriver vardagen från ett eget väldigt begränsat perspektiv istället för att möta och skriva om de som verkligen befinner sig i en sådan svår situation. Då tänker jag kanske inte så mycket på just det ekonomiska utan på det som följer av att vara fattig, förnedringen i att be om hjälp, att vika ut sig för bidragshandläggarna, känslan av att inte ens ha pengar att åka buss för och andra omständigheter som följer. Och inte minst det faktum att journalisten kan gå tillbaka till sitt vanliga värv när månaden som ”fattig” är över gör mig tveksam. Dessutom lägger hon enligt uppgifter på bloggen sin lön på hög  under den tiden. Enligt vad hon själv skriver fick hon ca 30 000 kronor i lön den här månaden, pengar som hon som sagt sparar tills dess att hon inte behöver vara fattig längre. Bara det är en förolämpning mot de som verkligen lever på socialbidrag. Hon  kommer aldrig att behöva ringa och begära uppskov med räkningar eller redovisa sin ekonomi och sina tillgångar till misstänksamma bidragshandläggare. Hon behöver inte undra över hur hon ska få pengarna att räcka till eller om hon någonsin kommer att kunna leva ett värdigt liv igen. Till skillnad mot reportern som har en stor innestående lön som väntar på henne. Hon kommer inte att behöva visa listor på  möjliga eller omöjliga jobb som hon har sökt. Det är helt enkelt mycket som hon inte kommer att uppleva som fattig på skoj.

Nej, magkänslan är inte den rätta. Kanske för att det liknar en skymf mot människor som har tvingats in i sådana omständigheter. Jag tror i alla fall inte att det hjälper till att kasta nytt ljus över en viktig samhällsfråga. Och jag känner mig långt ifrån säker på att det inte bara är ett cyniskt försök att ge kvällspressen en betydelse som sedan länge är riktigt naggad i kanten, för att inte säga förlorad.

Här är några andra som skrivit om saken:

Martin Aagård, Croneman, Martin Schori, Viggo Cavling,

Bloggvärlden

Mats Svegfors och Jan Guillou är tydliga när det gäller att hävda det så kallade gammelmedias suveränitet. För till skillnad från hur det är i vad Guillou kallar ”riktig media” så verkar han mena att bloggvärlden inte alls är på riktigt.  Kanske för att vem som helst faktiskt kan skriva vad den vill, på gott och ont förstås. För trots att det också förekommer en hel del trams i bloggvärlden, trots att det inte finns något utgivaransvar så finns det ju ändå en tydlig demokratisk aspekt på bloggandet: den som vill, kan utan att vara beroende av tidningsredaktörernas godtycke, ge sig in i vilken debatt som helst och göra sin röst hörd och som vi nu har märkt, också påverka. Bloggandet är ett av de större demokratiprojekten genom tiderna och kanske är det just det som är så skrämmande.

Att vilja eller inte vilja, det är frågan

En samtida diskussion är den om separationer. Antalet skilsmässor och separationer är nu så många att minst hälften av alla barn lever ett liv med sina föräldrar på olika håll. I förlängningen blir det också en diskussion om kärnfamiljens vara eller inte vara. Själv undrar jag om det inte är så att vi har börjat se på kärleksrelationer och barn som vilka konsumtionsvaror som helst: vi byter ut när det blir tråkigt, gammalt och då vi hittar ett skäl till att vi måste uppgradera vår omgivning.

Samtidigt är det svårt att döma, ibland sinar kärleken och det bästa för alla inblandade blir att man går skilda vägar. När det finns barn med i bilden måste man förstås fortsätta att samarbeta på ett sätt som gör att barnen känner sig trygga.

Men trots det kan jag inte låta bli att förvånas över hur vi nu börjar anamma ett konsumtionstänkande även när det gäller kärleken och våra mänskliga relationer. Har vi förlorat vilja eller orken att arbeta för att en relation ska hålla? För jag tänker mig att när man träffar någon och tar steget att skaffa barn måste ju tanken ha varit en annan.

Själv menar jag att relation är detta: kärlek, vilja och arbete. Ingen relation glider fram utan friktion till och från. Och det är här jag tror att många tänker fel: friktion kan visserligen vara jobbigt och dessutom dra många problem till sin spets, men de kan också ge oss insikter, utveckling och kraft om vi bara orkar ta oss igenom de svåra perioderna.

Jag tänker ofta på mina barn som en jämförelse. De kan ju faktiskt vara verkligt svåra ibland och sätta min kärlek på enormt hårda prov då de har sina viljeutvecklingsperioder. Men jag kan ju inte lämna dem, tillsammans går vi istället igenom våra ”svårigheter” och i allmänhet får vårt umgänge en kick när vi väl är på andra sidan. Allt handlar om hur jag som människa och förälder handskas med dessa perioder. Men med barnen är jag alltid redo att jobba för en fortsättning – hur jobbigt det än är.

Och egentligen är det väl inte mycket annorlunda i relationen till den partner som man en gång träffade och blev kär i. Skillnaden är väl just den att vi vuxna kan lämna varandra.

Så kanske skulle det underlätta om fler insåg vad Erich Fromm hävdade i sin vackra och filosofiska betraktelse över kärleken i ”Kärlekens konst”, nämligen att kärlek till en annan människa i långa loppet bygger på ett djupt grundat beslut att vilja arbeta för att fortsätta att älska just den man älskar, även under svåra perioder. Men jag vet förstås att det finns många därute som skulle hävda att det är lättare sagt än gjort.

Blåbärsmaskinen

Slas författarskap här hängt med mig länge – jag har kanske inte läst allt men troligtvis har jag tagit mig igenom lejonparten av hans författarskap. Det är lönlöst att ens försöka räkna upp några favoriter i den digra produktionen. Men var jag ändå tvungen kanske det skulle bli ”Om vänskap funnes”, fast jag är inte säker.

Så kommer nu sonen Nils Claesson och skriver en berättelse om sin uppväxt med en alkohol- och tablettmissbrukande far i ”Blåbärsmaskinen”. Det råder ingen tvekan om vad författaren vill, ändå verkar det som om många inte riktigt tror honom. De verkar vara positiva till boken men pekar på stilistiska brister, andra verkar inte riktigt vilja tro Nils Claesson.

Mats Gellerfelt skriver fint om ”Blåbärsmaskinen” men frågar sig: är detta verkligen sanningen om Stig Claesson? Svaret? Nej, det tror inte Gellerfelt, trots att det är sonen som skriver är det bara en sanning om Slas. Visst är det en sanning om Slas, men är det inte sann för den skull?

Per Planhammar i GP skriver: ”ibland tenderar bitterheten att passera gränsen för det rättmätiga…” Det är en starkt överdriven formulering. Vem bestämmer var gränsen går för rättmätig bitterhet? Dessutom håller jag inte med om att boken är bitter. Den präglas däremot av en stor sorg över en far som sällan förmådde att vara far. Jag vill inte kalla Nils Claesson bitter, istället vill jag kalla honom modig och stark, för i det här fallet vänder han inte bara tillbaka till sitt eget förflutna utan han klär också av en person som på ett speciellt sätt har en plats i många svenskars hjärtan genom sina berättelser och sin konst.

Själv läser jag boken med en djup känsla av sympati för Nils Claesson. Det må vara en sons subjektiva sanning, men det är hans sanning. Det är lätt att förstå att Nils Claesson ville skriva den här boken, det är lätt att förstå hans barndoms frustration och svårigheter som förmodligen också förvärrats av att fadern i det närmaste varit ett nationalhelgon och som sådan nästan oantastlig.

Jag blev uppriktigt rörd och ledsen av ”Blåbärsmaskinen”. Och ärligt talat behöver jag smälta boken innan jag ens kan läsa en rad av Stig Claesson igen. Kanske beror det på att jag har gjort en liknande resa, fast med en pappa som var lastbilschaufför. Så jag riskerade aldrig att stöta på porträttbilder på de mest oväntade platser eller tidningsartiklar som upphöjde min far till hjälte. Så vore jag Nils Claesson skulle jag nog känna mig lite småförbannad på folk som kallar mig bitter eller ifrågasätter min sanning. För att inte tala om hur sur jag skulle bli på journalister som envisas med att fråga mig om jag hade en bra relation till min far efter att ha läst min bok. Läs boken som ser ni att det var en komplicerad relation som i varje fall inte går att beskriva som bra. Jag kan inte svara för Nils Claesson, men barn och ungdomar som är i en sådan situation älskar ju oftast det de kan hos sin förälder, även om det mesta är uselt.

Men sådana frågor, viljan att trots allt försöka få svar som kan ta Stig Claesson tillbaka till sin position som mysgubbe är kanske bara ett mått på vilken status Slas alltjämt har i kultursverige. Innerst inne vill vi väl inte se det Nils Claesson har sett. För var gör vi då av den folkkäre författaren och konstnären?

Och förresten, all skönlitteratur är väl, när man tänker på saken, ett uttryck för just författarens egen sanning. Vad är det annars för mening med att alls skriva? Vad är det för mening med att ge sin bild av en tillvaro, en tid och sin far? Fråga den som vet. Jag tycker Nils Claesson har skrivet en fantastisk bok – om än sorglig.

Var kommer barnen in?

I boken ”Hur barn förändrar ditt liv” berättar Harriet Lerner – som är en amerikansk psykolog och psykoterapeut och dessutom författare till bland annat den mer kända ”Kvinnors vrede” – om ett par som redan under kvinnans graviditet bestämmer sig för att de ska vara helt jämställda. För dem innebär det bland annat att de ska ha lika mycket tid att så att säga leva sina egna liv och förverkliga sig själva.

Därför upprättar de ett noggrant schema över när respektive förälder ska umgås med barnet. Schemat håller rätt länge utan att föräldraparet reflekterar över de ibland absurda konsekvenserna, exempelvis när sonen frågar mamma som befinner sig i närheten: ”Mamma, kan du hjälpa mig att vässa pennan?” och får svaret: ”Nej, jag är ledig. Fråga pappa!”

En lördag åker sonen på klassutflykt och mamman som då var i ”tjänst” fick ”ledigt”. Därför tycker pappan när tisdagen kommer och det är hans tur att skjutsa till pianolektionen, att mamman kan ta det eftersom det annars skulle bli en orättvis fördelning av arbetet. ”Du hade ju ledigt i lördags.”

Nu börjar ett eskalerande gräl där båda föräldrarna hävdar sin rätt att inte vara med pojken. Grälet fortgår ända tills de blir varse att den nu tolvårige sonen står alldeles bredvid och hör alltihop. Vad sonen tänkte vet jag inte. För mamman blev det en chock då hon plötsligt insåg att deras jämställdhetstanke var en tanke om att inte vara med sitt barn och sin familj.

Jag tänker ofta på det där när jag tar del av jämställdhetsdebatten. Nu innefattar ju jämställdheten många aspekter, ändå slås jag ganska ofta av hur ensidigt vuxencentrerad debatten är när det handlar om arbetsliv och föräldraförsäkring. Hur den ofta speglar ett samhälle som hemfallit åt den totala egoismen, politiker och debattörer glömmer alltför ofta barnperspektivet.

Missförstå mig rätt. Jag vill ha ett jämställt samhälle där män och kvinnor lever, arbetar och tillbringar tid med sina barn på lika villkor. Jag anser att det ska räknas som en stor merit i ditt CV att du har varit föräldraledig med dina barn och jag tycker det måste skapas rimliga förutsättningar för föräldrar att både arbeta och ta hand om sina barn.

Ändå tycker jag att jämställdhetsdebatten ofta liknar det där amerikanska parets idé om jämställdhet – vem har rätt att vara borta från familjen och göra sin egen karriär? Men frågan borde ju vara den motsatta: hur ska vi skapa tid att vara tillsammans med våra barn? För det är väl vad vi vill? Eller?

Den nyauktoritära barnuppfostringstrenden

Jag tycker ni ska skriva på det här uppropet. För vi har sett det länge nu. Den nyauktoritära barnuppfostringstrenden. Den absoluta förebilden tycks vara Nannyprogrammens skuld- och skampedagogik. Men även den nuvarande politikerkåren får ta på sig ett stort ansvar med sina högljudda rop efter disciplin och ordning, redan innan alliansen kom till makten hördes deras bröl om hårdare tag i skolan.

Det är faktiskt rent sorgligt att se hur ett samhälle och en vuxenvärld kollektivt vänder ryggen mot barn och ungdomar och beskyller dem för olydnad, bristande disciplin dåliga kunskaper i skolan. Det utan att samhället och dess företrädare för ett enda ögonblick reflekterar över sin egen skuld. Vi har ju inte bara vänt barnen ryggen utan också skapat en samhällsstruktur som är rent barnfientlig: vi kräver mer av barnen samtidigt som vi lämnar dem åt sig själva i allt högre grad.

Ärligt talat, det är inte barn och ungdomar som är problemet. Det stora problemet är vuxenvärldens oförmåga till reflektion över sin egen skuld. Det är lättare att skylla på barnen, det är lättare att hävda dålig disciplin och hörsamhet från ungdomar än att erkänna att vuxenvärlden inte längre har tid med barnen. Det är lättare att predika disciplin än att förmedla värme, omtanke och kärlek. Det är lättare att klaga på skatten än att erkänna många skolors bristande personalresurser och möjligheter att bedriva en vettig verksamhet. Det är tusen gånger enklare att ropa på straff än att ta reda på orsakerna, i synnerhet när man själv är en del av orsaken.

Jag måste erkänna att jag är innerligt trött på gränssättningsmaffian som tror att allt löser sig med fastare gränser och hårdare tag. Barnen behöver vuxna och kärleksfulla ledsagare som har tid med dem både i hemmen och i skolan.

Jag tycker du ska skriva under uppropet mot nyauktoritära metoder mot barn. Det har i alla fall jag gjort. Klicka här som kommer du dit. Det är ett av de bästa initiativen som har tagits på länge. Tack för det. Även om det också resulterade i denna arga bloggpost.