Att glömma perspektivet

Detta hände idag: jag och pojkarna cyklar hem. Rätt som det är befinner jag mig tjugo meter före och pojkarna ropar: Pappa! Pappa! Jag stannar och ser mig om. Titta blåsippor, pappa! Och violer! De står där helt förundrade av detta. De är så fina, pappa!

Jag har tyvärr ett annat perspektiv på tillvaron. Ja, de är fina men vi måste hem, ropar jag. Vi måste laga mat. I nästa ögonblick biter jag mig i tungan. Och pojkarna tittar förvånat på mig. Pappa varför måste vi ha så bråttom? Och själv undrar jag det samma. Skärp dig, pappa! Vad spelar några minuter för roll? Det är ju ett tillvarons under vi ser. Varför är det så lätt att glömma? Varför är det så lätt att förlora perspektivet?

När vi sedan är på väg hem säger minstingen: När man har bråttom känns det som man inte hinner med nånting.

Jag undrar om han vet hur rätt han har.

Idag såg jag världen ur ett annat perspektiv

Under den senaste veckan har jag hängivet och en aning förvånad blivit ett perspektiv rikare. Så som det blir när jag upptäcker en författare som under åratal inte har intresserat mig men som när jag väl tar steget och börjar läsa ger mig ett helt nytt perspektiv på tillvaron, på livet och i det här fallet förmodligen också på mellanöstern och den politik som förs där.

En berättelse om kärlek och mörker är titeln. Amos Oz är författaren. Det är som att blicka in i en värld av ständiga och förgörande bränder där människor ständigt försöker förmå sig att sträva vidare trots den aska som virvlar runt deras fötter. En moders självmord, en faders strävan, en sons oro, ett folks drömmar och ett krigs fullständigt meningslösa följder. Det personliga blir hos Oz gärna det allmängiltiga, det allmängiltiga blir i sin tur bilden av en sorts dårskap som man kanske kan säga att konflikten mellan Israel och arabvärlden är. Amos Oz visar detta tydligt.

Men frågan är var smärtpunkten i den här berättelsen egentligen befinner sig. För den mycket unge Amos Oz är det säkert moderns självmord då han var tolv år. Men där finns också upplevelsen av terrordåd och vilsna gevärskulor genom anhörigas huvuden. Det finns så många smärtpunkter och det är så väl skildrat att jag ibland behöver lägga ifrån mig boken för att hämta mig.

Och trots all denna smärta måste jag beundra författaren som trots alla dessa fasor kan berätta med en viss humor och ironisk distans. Jag har visserligen aldrig uttalat mig tvärsäkert om mellanösternkonflikten, efter att ha läst den här boken gör jag det ännu mindre. För är det något som verkligen står klart efter att ha läst den här boken är det att krig, konflikter och terror bara har förlorare, alltför ofta vanliga människor utan någon som helst skuld i det som sker.

Vackert om bardomens känsla

Som förälder bör man minnas hur det kunde vara när man plötsligt slogs av att allt var möjligt. Eller vad tycker ni?

”Medan min lille båt rör sig i dimman och dagsljuset slocknar kommer de gamla minnena… Hur gränslös världen var, hur nära träden till himlen, hur nära i vattnet den klara månen.”

När slutade jag att tänka så där?

Fragmentet från:

(Meng Hao-Jan, 689-740, Kina. Tolkning av Erik Blomberg ur 100 dikter ur världslyriken 1959)

Joseph Campbell som ledsagare.

Ibland när jag funderar på vad det är jag ska lära mina barn hemfaller jag ganska lätt åt det schablonmässiga: trygghet, glädje, stark självkänsla eller något annat i den stilen. Inte för att det är något fel med det. Men om jag verkligen kunde lära dem att leva på det här sättet även som vuxna tror jag att det skulle vara en av de bästa insikterna jag kunde ge dem:

”Om du följer ditt öde, följer du ett sorts spår som funnits där hela tiden, som väntat dig, och du lever det liv du är ämnad att leva. När du kan se det börjar du möta människor som delar ditt öde och öppnar dörrar åt dig. Jag säger, följ ditt öde och var inte rädd, så kommer dörrar som du inte ens visste fanns att öppnas för dig.” (Joseph Campbell)

Ja, hur lär man sina barn att lyssna på sin inre röst? Jag tror jag måste återkomma om den saken.

Inspiration

En gång i tiden råkade jag av en slump på Joseph Campbells arbete. Han ägnade sitt liv åt att forska kring mytologier. En av de mest inspirerande böcker jag läst är en intervjubok som gjordes strax innan hans död. (Myternas makt, Svenska Dagbladets förlag AB 1990) Intervjuaren Bill Moyers för en ytterst intressant diskussion med Campbell om myternas betydelse för människor förr och nu. Det som gör den här boken så intressant är framför allt två saker: Campbells kloka inställning till livet och hans förmåga att ge mytologier en plats också i det moderna livet. Han visar att myterna har något att lära oss och att de alltid finns där i våra liv på något sätt.

Dessutom säger han så vackra och tankeväckande saker, som till exempel det här: ”Människor säger att vi alla söker livets mening. Jag tror inte att det är vad vi egentligen söker. Jag tror att vi söker upplevelsen av att leva, så att våra erfarenheter står i samklang med vårt innersta väsen och vår innersta verklighet, så att vi verkligen känner hänförelsen i att vara levande.”

För mig har det där alltid varit något att tänka på – i synnerhet när jag tjatar för mycket på  mina barn. För det är väl precis så ett sunt och livsglatt barn lever även om vuxenvärlden många gånger gör sitt bästa för att trycka ner den känslan hos barnen.

Jag brukar ta fram den där boken och läsa något uppbyggligt när jag behöver inspiration för att gå vidare i mitt föräldraskap, i mitt arbete, i mitt liv. Den fungerar utmärkt som psykoterapeut. Jag tror faktiskt att jag måste återkomma med fler citat. Tills dess kan ni alltid googla på Joseph Campbell, det lär finnas en hemsida med hans kloka citat.

Veckans affär

Mördarinfluensan hade kanske satt sina spår, det måste erkännas. ”Om du tar alla de där sladdarna som du frågar försäljaren om och stoppar dom i röva så kanske du kan se på teve för jämnan”, tänkte jag nämligen när föregående kund låtit mig vänta minst tjugofem minuter på att bara få betala en av alla dessa prylar jag egentligen inte behöver.

Varken jag eller försäljaren hade tidigare vetat att man kunde ställa så många frågor om sladdar. Men det var i varje fall ingen som hörde mina tankar. Och till min otålige son sa jag med ett förljuget tålamod: ”Det blir snart vår tur.”

Nu blev det inte vår tur, för just som sladdkillen äntligen bestämde sig för att inte köpa en sladd och det skulle bli vår tur blev försäljaren hastigt och lustigt upptagen igen. Vad jag tänkte då vill jag helst inte berätta. Men till min son sa jag hur lugnt som helst: ”Jag tror vi struntar i det här och går hem.”

Efter att ha betraktat mig under tystnad i minst femton outhärdliga sekunder sa sjuåringen: ”Man får bli arg, pappa!”

”Fast det är lite onödigt”, sa jag och kände hur hyckleriet liksom sipprade ur ådrorna, ”att reta upp sig på såna småsaker.” Och det hade jag ju rätt i.

Barnen lär oss

Jag har alltid haft en tveksam inställning till böcker om föräldraskap, i synnerhet de som försöker berätta om hur det är att vara förälder genom att skildra dråpliga situationer och förälderns stressiga vardag, det som man skulle kunna kategorisera som igenkänningsböcker. Föräldraböcker av enbarnsföräldrar som berättar om hur man ska få tiden att räcka till och inte tycker att andra ska gnälla har jag också vissa svårigheter med. Kommer det en bok om gränssättning blir det inte ens aktuellt att titta i innehållsförteckningen och när småbarnspappan blir alltför skönmålande blir jag mest irriterad. Då har jag ändå inte nämnt stålpappan som anser att de flesta problemen med barnen kan lösas med en brottningsmatch på lek eller kändis- och mediapapporna som berättar om att de inte vet hur de ska kunna lägga ifrån sig mobilen när de rullar vagn mellan uppdragen.

Det kan kanske tyckas att jag har ringat in de flesta föräldraböcker nu, men så är det inte, det finns åtminstone en kvar: ”Barnen lär oss” av Piero Ferrucci. Boken kom i original på italienska 1977 och på svenska 1999. Den är å andra sidan kanske det bästa jag vet i genren. Den bygger på den tes som titeln antyder att det snarare är barnen som lär föräldrarna föräldraskapets praktik. Det gäller att vara öppen och se och lyssna bakom barnens beteende – då hittar man också möjligheten att leda barnen och skapa en bra relation. Föräldraskap är ju som allting annat någonting man lär sig och Ferruci menar att barnen är våra bästa läromästare.

Nu är inte det här någon handbok. Ferrucci utgår istället från egna erfarenheter och vardagliga situationer med sina egna barn där han både visar sin egen otillräcklighet men också hur barnen lär honom att se dem (och livet) på ett annat sätt.

Jag har läst den här boken säkert tio gånger och jag blir inte klok på vad det är som jag egentligen gillar, men jag tror att det är den totala frånvaron av pekpinnar och råd om hur man ska göra med barn, författarens självdistans och de uppriktiga beskrivningarna av de egna bristerna och tveksamheterna i inför föräldraskapets mindre roliga sidor. Det finns ingen bok som har lärt mig så mycket om föräldraskap som den här filosofiska och vackra texten som inte är något annat än en ren kärleksförklaring till det ickeauktoritära föräldraskapet. Men framför allt är det en kärleksförklaring till barnens förmåga att berätta viktiga saker för oss föräldrar – vi måste bara öppna oss för vad barnen egentligen vill säga oss.

Var jag tvungen att bara läsa en bok i genren blev det den här – ingen tvekan om den saken.

Är det bra eller?

Woody, my man! Vem kommer ens i närheten?

Och nog har det funnits tillfällen då jag önskar mig det här: